sérendipité

...jag lever, eller?

...att jag ska upp om förtiofem jävla minuter för att dela tidningar och jobba i tolv timmar är inte okej. Varenda fiber i min kropp skriker sov, men trots detta sitter jag här framför datorn. Fy fan. Fy fan för allt och fy fan för dig.

Ett avslut är alltid jobbigt. Det spelar ingen roll om det handlar om en relation, ett glasspaket eller ett avslut på en fas i livet. I mitt fall handlar avslutet om den senaste Lost säsongen. Den är slut, finito, end of story... och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Tanken på att jag faktiskt har ytterligare en säsong att se fram emot är både lockande och förfärlig. Förfärlig eftersom den säsongen är den sista. DEN SISTA NÅGONSIN och jag kommer att dö. En bit av mig kommer att dö.

Tisdag är dödens dag. Jag menar det, jag kommer att dö. Gå under. Det är totalutdelning av KP i mitt distrikt och jag är livrädd. Jag skakar. Bara tanken på ordet, totalutdelning, får mig att vilja rymma långt härifrån och aldrig komma tillbaka. Totalutdelning och alla hushåll i mitt distrikt ska få en KP. Hur många kan det vara? Ytterligare tusen, två tusen tidningar? Jag kommer att dö. Jag är övertygad om att allt kommer att gå åt helvete. Jag säger farväl nu, på tisdag finns jag inte mer.

Det har gått en hel vecka sedan jag började jobba dubbelt. Det var en intressant vecka, ganska kämpig och intensiv men helt klart intressant. Jag har träffat så många märkliga människor, inte bara bland annat de fem stycken thailändska kvinnorna jag jobbar med utan även en hel del patienter och anhöriga som verkligen förgyller min arbetsdag. Har jag till exempel nämnt den nittioåriga fd. bodybuildern på en avdelning som ligger i en säng varje dag och är halvt förlamad? Trots hans fysiska tillstånd och trots det faktum att han inte kan ta hand som sig själv och förmodlingen inte kommer att kunna det i fortsättningen heller håller han modet uppe och skämtar och skrattar med alla som kommer i hans närhet. Det är fantastiskt att se och det gör mig så trygg och glad på något sätt.

Men... det är inte bara bra saker som kommer ut från dessa äventyr. Jag är så trött och sliten varje dag att jag tror att jag i slutet av veckan kommer att spy, det är fruktansvärda arbetstider men framför allt tar det så mycket tid som jag nog egentligen hade velat lägga på annat. Det är så mycket jag vill göra med födelsedagar att fira, en eventuell Arvikafestival som kommer upp nästa vecka, kompisar att träffa, efterlängtade fikor att göra och förstås att ha massa reunions med den gamla Operation Friendship gruppen då två amerikanare som vi besökte när vi var i USA sommaren 2007 inom kort kommer till Sverige. Det kommer att bli ytterligare en intressant vecka framöver men betydligt enklare och rofylldare efter sista juli då jag avslutar min praktik som tidningsutdelare. Behöver jag nämna att jag längtar efter denna dag?

Hej mina vänner,

här sitter jag med min bästa kompis Joar. Det är egentligen min lillebrors kompis men nu har jag gjort honom till min kompis istället. Jag och Joar, eller Yoar som han nu heter, sitter och drar ganska roliga norgevitsar och sjunger till Backstreet Boys "I want it that way". Yoar är nämligen ett stort fan av Backstreet boys och brukar sitta hemma och lyssna på deras låtar. Det är roligt och vi har det bra tillsammans, Yoar och jag. Nu back to backstreet boys - jag hoppas att ni ser den ganska förfärliga ordvitsen, hehe.

puss från Yoar och Erika

Jag är omtyckt. Ja, eller man kanske inte ska överdriva. Det finns någon där ute som tycker om mig i alla fall, mina arbetsgivare. Joho, det är sant. De tycker till och med att jag skötte mig så otroligt bra i maj månad att jag fått en biocheck.



Trots att det är jobbigt att gå upp varje morgon och trots att det är ganska jobbigt att gå med alla tidningar tycker jag att jag har klarat det bra och jag har inte råkat ut för några större otrevligheter. En gång var jag nästan påhoppad av ett rådjur och flertalet gånger har jag varit nära att få måsavföring på mig och på mina tidningar, men det har aldrig varit obehagligt på något sätt. Jo förresten, det finns en satdjävul till byracka som morrar och skäller varenda morgon i ett utav trapphusen. Den skäller och skäller och försöker att hugga av mina fingrar med hjälp av massiva dreggel, hopp och huggattacker. Än så länge har jag dock fingrarna i behåll och jag antar att hunddjävulen snart borde lära sig att han inte har något för att bråka med mig och borde skaffa sig någon att bråka med i hans egen storlek. Idag skällde den faktiskt inte alls mycket vilket är en positiv förändring - kanske har det något med att göra att jag råkade träffa hunden när jag sköt in tidningen igår. Hmm... jag vet inte.

Annars så är det fint, det har varit helg och en lång helg för min del då jag har varit ledig både måndag och tisdag. Ganska trevligt har det varit med picnicfestival, promenader, jobb och annat. På dagens schema står det att jag ska åka till vårdcentralen och vaccinera mig och jag måste erkänna att jag är livrädd. Jag hatar sprutor nästan mer än allting annat. Jag ska också träffa flickorna över knytmiddag, det kommer bli super.

Ps. ni har väll sett min nedräknare i hörnet? Det är sex dagar kvar men endast tre skoldagar kvar för min del, oh ja baby. Tre dagar kvar *

Kämpar, vi som cyklar omkring på de tomma gatorna med månskenet och stjärnorna som våra enda följeslagare. Vilken frihetskänsla, ack denna frihetskänsla.

Jag är inne på min fjärde natt som nattarbetare. Eskil och min bodyguard är förståss trogna följeslagare och om man bortser från några större missöden har det faktiskt gått ganska bra med tidningarna. Helt okej i alla fall... Varje natt tar vi oss upp för minst 80000 trappsteg och vårt jobb är att leverera ungefär 300 - 600 tidningar per gång. Vädret har också varit fint - bortsett från igår natt då det regnade. Annars så är det alltid stjärnklart ute och det, det är så fruktansvärt vackert.

Det var ungefär allt jag ville säga - nu ska jag deppa lite över att jag bara lyckades spela in halva lost avsnittet som gick igår. Att vänta på reprisen som sänds på söndag känns dubbelt så mycket jobbigare än att springa i alla dessa trappor. Buhu :(

I natt mina vänner har det regnat. Regnet har slagit hårt, hårt, hårt mot tusentals fönsterrutor i staden där jag bor. Det har smiskat så många gatustenar, så många gatulyktor. Strilat ner genom så många brunnar.

Hur vet jag allt detta? Det finns bara ett enkelt svar på denna fråga: jag jobbade i natt. Jag var där och regnet smattrade mot mina kinder - oh yes baby.

Jag har suttit och skrivit franska så länge att mina ögon blöder. Det är helt galet men senaste veckan har allting bara stannat av och blivit förfranskat; jag drömmer på franska, jag tänker på franska, jag undrar vad det verbet kan heta på franska och kommer på mig själv att tillbringa all min lediga tid med att rabbla franska verbformer. Men nu måste det sluta -  jag inser faktiskt hur illa det är och en sak till franskan står mig upp över halsen. JAG KRÄVER LITE SEMESTER. 15 dagar, f-e-m-t-o-n d-a-g-a-r, självklart är jag mer än förväntansfull!

Nej, nu ska jag lyssna på Hanna Montana, dricka kaffe och se på Britians got talent - fantastiskt bra program det där.

Jag rycker ut som tidningsbud i natt igen. Samtalet kom för inte ens en timma sedan och jag borde verkligen gå och lägga mig nu med tanke på att jag ska upp om endast en och en halv timma.

Har fastnat vid expressen där jag läser en nyhet om att det varit ett storbråk i staden i natt. Mysigt. Pappa är förstås orolig som få och vandrar runt i huset likt en äggsjuk höna. Han är inte alls för idéen att hans lilla dotter ska springa ute på nätterna med främmnade män och dela ut tidningar. "Men det är bara nu", försöker jag lugna honom, "sedan ska jag ju gå själv..." Jag vet inte om den tanken gjorde honom något lugnare. Önska mig lycka till.

Det är lördag och jag har varit ledig i tre hela dagar - fantastiskt. Jag sitter ute med datorn i solen och dricker en läskande choklad smoothie och jag frågar mig själv - kan det bli bättre än såhär?

Jo, det är klart det kan. Jag skulle kunna sitta och göra annat än att sörja mitt onda knä som återigen fått sig ett stort blåmärke. Jag skulle kunna göra annat än att sitta och vara depressed över en franska uppsats jag måste skriva tills på tisdag om "hur det är att växa upp mellan två olika kulturer". Jag skulle kunna göra så många roliga saker istället för att sitta här hemma och ha tråkigt. Men det gör jag inte så då får jag helt enkelt fokusera på det bra. Det är lördag, solen skiner och det återstår endast 17 dagar till skolavslutningen. Jag längtar som en galen ko.

jaja, glad helg - sup och svälj.